ett gäng där man inte kunde dra sig ur. jag var femton, men kände mig som tjugosju.

Vi kommer alltid ha Paris,
denhär staden äger vi.
Den är till för oss och inga andra.

Under broarna längs Seine,
hand i hand igen.
Men du är här för första gången.

Superåtta film.
Du fångar mig på bild,
på bild, på bild.

Du vill föreviga allting,
och fast jag också vill,
vet jag att vi bara kan försöka hoppas...
Tro och hoppas är allt vi kan.

Jag är namnet som du har på armen,
det kommer alltid vara vi.
För jag är namnet som du har på armen,
vi kommer alltid ha Paris.

Jag är kär i denhär låten, igen! Ända sedan idrotten i tidags då jag, Hedda och Evelina listade ut hur hela texten går..


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0