"Det är semestertider och som vanligt märks det av bloggar som kryllar över av bikinibilder. Helt fine. Vi har trots allt bara max två månader om året vi får springa runt halvnakna och känna oss lite mer sydeuropeiska. Jag är i Italien under min semester och här var jag även för exakt två månader sedan, innan sommarsäsongen riktigt hade börjat. När jag kom hem la jag, som den sanna bloggerskan jag är, upp bilder från min semester. På en av bilderna ser man mig ståendes i havet med strålande ljusblå himmel och magiskt kristallklart hav bakom mig. Det var en mycket vacker bild. När jag på kvällen läser igenom kommentarer på bloggen har någon kommenterat följande; "Visa oss aldrig mer din kropp igen".

Och nu är det såhär att jag tycker inte om att fokusera för mycket på kroppen, även om det är i kampen om att vi alla ska vara nöjda i vår egen kropp, men ibland kan jag bara inte låta bli. Ungefär som att man inte kan låta bli att kolla in sitt ex Facebook-profil. Så därför vill jag bara ägna denna krönika åt att lyfta min mikrofon, ta ett djupt andetag och skrika ut till er alla: Sluta fokusera på kroppen!

Mina ben är till för att jag ska kunna ta mig fram. Min mage finns för att jag ska bli mätt. Mina bröst har jag för att en vacker dag kunna amma mina barn. Mina händer hjälper mig att skriva den här krönikan och min näsa hjälper mig att andas. Det finns personer som tycker att vissa av de här delarna av mig är attraktiva, och det är såklart fantastiskt, men det är inte det min kropp i huvudsak är skapad för. Den finns till för att hjälpa mig att leva och så länge alla delar av mig mår bra och är hälsosamma bör ingen finna en anledning att kommentera den nämnvärt. Framför allt inte i negativ bemärkelse. Det gör mig ledsen att folk, främst i bloggvärlden, ägnar tid åt att kommentera det ytliga i det nästan maniska sätt som det görs. Varje kropp kommenteras alltid i minsta detalj. Varför? När kommer den tid då vi tittar på varandra och inte har fokus på någon kroppsdel hos personen i fråga utan fokuserar på personen i fråga?

Så till alla er som lägger ner både er tid och er energi på att kommentera eller fokusera på andra människors kroppar under semestern, lägg ner det. Bry er om en vacker solnedgång, en bild på en god måltid eller intresera er för den vackra klänningen på bilden istället. Sluta kommentera andras kroppar. Man måste bete sig lite även här på internet också förstår ni."

Hämtat här. Valdigt bra sagt, om ni frågar mig!

Dessa tre böcker läste jag förra veckan och jag rekommenderar verkligen den översta och den undre. Mittenboken var bra, men jag har väldigt svårt för noveller, så det var nog bara inte min grej. Iallafall så hade jag ju sett både I taket lyser stjärnorna och Dear John på film, men som vanligt är böckerna tusen gånger bättre än filmerna! Speciellt Dear John, som jag inte tycket var så bra på film.

Motarbetad av hela världen. Utan att göra detta till ett depp-alla-världen-hatar-mig-inlägg, meeeeen varför funkar inte kameran. Inget roligt att blogga utan bilder ju. Och nej tack, mobilbilder. Som ni kanske förstått är jag inte på så bra humör, livet som tonåring asså.. Nej, men, tralalalaaaaaa, vad jobbit allting blev. Vill bara riva önder ett papper (funkar alltid förvånansvärt bra). Vet inte riktigt om jag har något att tillägga förutom att jag ska börja jobba olagligt så jag får pengar till en systemkamera, inte för att jag kommer göra det, men bara för att förtydliga att jag är sur (och hur mycket jag vill ha en systemkamera).

Staden härlig med stort H - Uppsala (i brist på bilder)

Här sitter man då, dan före dan före dan före dopparedan, i en tomteluva med datorn i knät. Avslutade nyss ett telefonsamtal med min älskade, fina farmor och innan dess åt jag världens äckligaste pizza. Det positiva är att jag och syster nu har julpyntat vardagsrummet, tv rummet och köket.. plus att jag har fått i mig lite herrjunga äppelcider (alkoholfri fyi, haha).

Det är självklart skönta att ha jullov men det är lite irriterande att vi gick en vecka i onödan i skolan. Jag menar betygen sattes ju FÖRRA onsdagen, alltså har vi bara haft leka-lekar-lektioner den senaste veckorna, vilket i och för sig är ganska kul om man går i min klass, men det känns ändå ovärt att ta sig upp tidigt på morgonen och tillbringa en hel dag i skolan när man ändå inte gör något vettigt. Punkt slut, tack för mig, tralala, tjohej!

Det händer gansa ofta att folk "reagerar" på att jag och Emma "bråkar" så mycket, så jag tänkte ta mig tiden att förklara det hela..

Vi är oftast inte sura på riktigt, nej, men vi båda är dåliga förlorare, dåliga vinnare och måste alltid ha rätt. Därför kan vi ofta sitta och argumetera om allt mellan himmel och jord och den som "förlorar" blir sur och så börjas de. Det är oftast jag som blir sur för Emma tror alltid att hon vinner även om hon inte gör det enligt mig, haha, och så går det runt och runt i en ond cirkel eftersom jag nu måste argumentera till varför Emma inte alls vann. Fattar ni?

Det viktigaste är iallafall att vi har kul ändå, men vissa i omgivningen stör sig ganska hårt på det.. Vilket försig kanske inte är jättekonstigt. Hursomhelst älskar jag Emma (ändå). Punkt slut!

Ciao guapa! (kan man ens säga så? jag läser nämligen inte spanska...)

- Jag hatar kyla
- Jag hatar att vara ute ensam i mörkret
- Jag är lättfrusen
- Jag halkar lätt på isfläckar, dvs jag är ganska klantig när det gäller att hålla sig upprätt.

Sammanfattning: Det enda positiva vintern bär med sig är lovet och högtiderna! Fast i år är vintern lite senare iallafall... Förra året var det redan snö här vecka 45.

ps. försökte hitta lite fina vinterbilder från förra vintern men då var jag helt enkelt för upptagen med att tatuera mig på armarna med v6-tatueringar ;)

1. Jag är ganska klantig, och i kombination med en extremt trög, ofungerande mobil, gör det att jag ringer/smsar fel cirkus sju dagar per vecka.

2. Mitt skratt är unikt.. antingen låter det som en gris, en åsna eller som om jag gråter.

3. Jag KAN vara social och utåtriktad, men jag oftast inte. Fast jag är, och har alltid varit ganska blyg. Det var tusen gånger värre när jag var liten, tråkigt nog, för jag sa nästan aldrig vad jag tyckte eller ville, inte ens i familjen. Och jag mådde verkligen dåligt flera dagar innan om vi skulle ha en redovisning eller något i skolan, men det var liksom bara att gå ut och köra trots att jag hade ont i magen av nervositet.  De flesta dagarna nu är det inte alls jobbigt, men i perioder vill jag fortfarande bara försvinna. Men för det mesta känner jag knappt av den där känslan i magen när jag drar till mig uppmärksamhet på något sätt, som tur är.